Äntligen börjar grundvalarna i vårt skolsystem darra en smula. Det är 36 år sedan Ivan Illich skrev sin bok ”Deschooling Society” där han på ett förbluffande klarsynt sätt satte fingret på skolans huvudproblematik och drog upp riktlinjer för hur lärandet kunde arrangeras på ett effektivt och människovärdigt sätt. Han föreslog bl.a. lösningar som då var knepiga att åstadkomma, men nu går som en dans med t.ex. sociala nätverk som Ning eller Myspace. Så här skrev han 1971:

”The operation of a peer-matching network would be simple. The user would identify himself by name and address and describe the activity for which he sought a peer. A computer would send him back the names and addresses of all those who had inserted the same description. It is amazing that such a simple utility has never been used on a broad scale for publicly valued activity.”


Många år har gått och det har hänt en del i skolvärlden, men inte något som utgjort ett egentligt alternativ till den universella modellen som vi alla blivit utsatta för – och som många av oss bidragit till att upprätthålla.

Nu kommer Roger Schank med ett initiativ som kan vara början till slutet på den delvis förkalkade synen på vad lärande och skola är och bör vara. Han har inom ramen för Engines for Education byggt upp en ettårig läroplan som är menad för tonåringar (klass 8-12), som är helt uppbygd på basen av projekt relaterade till sjuk- och hälsovård och där handledningen sker över webben. Eleverna jobbar varje dag i ett år i lokala grupper på minst tre för att bygga upp sin kunskap och lösa specifika samhällsrelevanta problem.

Utbildningen är inte gratis, man betalar enligt förmåga och för en personlig mentor betalas USD 1000 för ett år. Alltså knappast en modell för Finland där det inte ännu existerar en utbildningsmarknad på samma sätt som i många andra länder. Men det blir spännande att följa med hur Schanks faller ut; i vilket fall som helst kan där finnas idéer man kan ta över för att utveckla ett projektinriktat, ICT-stött lärande i den egna kontexten.