You are currently browsing the monthly archive for november 2007.
I ett ovanligt kraftfullt inlägg i debatten om lärande och utbildning ges av T. Jörg m.fl. i den just utkomna Educational Research Review 2 (2007). Eller vad sägs om dessa konstateranden:
”In this position paper we argue that the field of learning and education is in a crisis and that the current paradigms in educational science are unable to adequately resolve the problems that are encountered in pedagogical practice…. Present paradigms in the field of education are based on physicalism or linearity thinking, they neglect the inherent complexity of educational reality and therefore are not able to develop an indepth understanding of this reality. To overcome this crisis in education, a first necessary step is to acknowledge the crisis and to recognize that an adequate theory of learning and education should take the complexity of reality into account. We argue that a theory of complexity needs to be developed, a new paradigm for education that can grasp the complex processes of learning.”
Roligt att komplexiteten som grundläggande förståelseparadigm lyfts fram också i pedagogiska sammanhang, den transdisciplinära hållbarhetsvetenskapen har också omfamnat den och Dave Snowden gör sitt bästa för att föra in den i ledarskapssammanhang.
Jag frågade i förbifarten en kollega idag om hur hon tycker en viss undervisningsgrupp verkar fungera. ”Det är svårt att säga, jag har inte haft tent med dem ännu”, löd svaret, som ännu kompletterades med ett konstaterande att man ju ingenting kan veta när de inte säger något under föreläsningarna.
Att på det viset.
Ibland är analogier och metaforer användbara tanke- och kommunikationsinstrument. Detta fast de kan leda fel om man driver dem för långt eller utnyttjar dem som billiga retoriska trick.
För min egen del använder jag dem ofta för att utmana och testa mina egna funderingar om saker som för tillfället är på funderingsagendan. Det senaste försöket ledde till en testanalogi: kan man säga att vetenskapen förhåller sig till samhället som statistiken till vetenskapen? Dvs. så att den är ett utmärkt, i många fall nödvändigt instrument som kan leda till klarhet i många frågor som annars skulle vara svårt eller omöjligt att få ett grepp om. Men också så att vissa frågor klarar den inte av att hantera, fast den gör sken av att göra det.
Statistiken inom forskningen hör ju hemma bland (eller kanske hellre definierar) de kvantitiativa metoderna, men det finns ju andra än de metoderna att ta till för forskningsfrågor som inte kan hanteras på det sättet. På samma sätt finns det ju i samhället kunskapsbehov som inte kan tillfredsställas via forskning, det finns ett aktivt sökande efter svar där vetenskapens modell för kunskapande ter sig trubbigt och klumpigt.
Orsaken till att jag funderar på det här är att jag skall hålla några lektioner om kunskapande i en forskningsmetodikkurs för YH-studerande som skall påbörja sitt examensarbete, och jag vill försöka beskriva olika kunskapande verksamheter på ett så tydligt sätt som möjligt. En annan orsak är att jag fortfarande retar mej på att vissa människor påstår att YH-utbildningen skulle basera sig på vetenskap, och jag försöker hitta så lättförståeliga argument att så inte är fallet, att mitt budskap når fram. Men det äv väl ett rop i öknen.
Jag hade häromkvällen tillfälle att med några andra för första gången öva mej i smide. Jag hade aldrig hållit i en bit glödande järn förut, och nu skulle jag forma detta obekanta material till nånting användbart. Jag tog tillfället i akt och reflekterade systematiskt över mitt lärande. Det är inte så ofta nuförtiden som jag får bekanta mej med nånting fullständigt nytt, och nu hade jag möjlighet att sätta mej in i en studerandes situation, när han eller hon påbörjar en kurs där t.o.m. namnet på kursen är kryptiskt och kunskapen nära nollnivån.
Smidesövningen inleddes med att läraren demonstrerade redskapen, berättade om den första uppgiften (smidande av en nyckelring) och demonstrerade hur det skulle göras. Svårighetsnivån var 1 på skalan 1-5.
