Okonventionell pedagogik

George Siemens har, sin vana trogen, plockat upp en pärla på webben. Det är frågan om ett blogginlägg av David Armano där begreppet ”little strategy” presenteras tillsammans med en mycket beskrivande bild:

Det hela handlar om marknadsföring, men Siemens anser att samma tankesätt bra kan tillämpas på den moderna pedagogiken: skrota de stora planerna och kör med ett iterativt arbetssätt. Jag kan inte annat än understöda, efter det är så här jag väldigt långt dragit mina kurser under de senaste åren.

Det här sättet att jobba är förknippat med några problem:

1. Studerande vill gärna ha en klar bild av innehållet i kursen på förhand – det är tryggt och bekvämt. (Men de kräver det inte om trygghetskänslan kommer från andra källor)
2. Traditionellt lärarskap och Bologna-tänket baserar sig på att såväl målsättningar som innehåll i detalj skall kunna presenteras på förhand.
3. Eftersom kurserna inte kan planeras helt på förhand blir undervisningsperioderna mycket intensiva och stressiga. Jag är i slutet av en nu, och det känns i skinnet. Men jag kan inte tänka mej att jobba på annat sätt.

Kanske det är på sin plats att tänka litet på samma sätt när det gäller läroplaner?

Att åse katastrofer

Visst är vår fascination för katastrofer litet vriden, men med tanke på hur populära katastroffilmer är och hur den gula pressen gärna vill ”katastrofera” också mindre händelser så måste det antagligen ligga något djupt mänskligt i att låta sig fascineras av att världen plötsligt upphör att vara det den varit, åtminstone för en tid och åtminstone lokalt. Ett systems tillstånd förflyttas från relativ ordning till kaos.

När det gäller den globala finanskraschen upplever jag litet av den här fascinationen. Den samsas dessutom med en naiv, triumferande vad-var-det-jag-sade-känsla när nyliberalismens grundvalar raseras, precis som Sovjetunionens i tiden. Sedan är ju frågan hur djupt vi rasar och vad som kommer i stället.

Teknologin som trojansk häst

George Siemens, som är en av de två arrangörerna av den 12 veckors experimentella ”kurs” i konnektivism jag just deltar i, CCK08, ställer sig i en en av sina bloggar den mycket relevanta frågan:

”how long can we continue to add technology to teaching and learning before we fundamentally reconsider the entire process, including the spaces and structures of learning?”

Precis. En av orsakerna att jag använder rätt mycket teknologi är att jag tror att flera av de redskap som nu finns i sig kan ha en befriande effekt, åtminstone på litet längre sikt. Om man bli van med att blogga för att uttrycka sina egna in- och åsikter, och att skriva i en wiki för att skapa gemensam förståelse för tingens ordning i samarbete med andra, måste det på sikt få effekter för synen på kunskap och lärande.

Teknologin kan alltså bli en trojansk häst som gör att de ålderdomliga organisations- och kunskapsförmedlingsstrukturer som det ännu finns gott om i alla skolor förlorar sin relevans och ersätts med andra.

Forstex

Den svenska skogsutbildningen i Finland fyller 100 år i år och i fredags ordnades en fest för gamla studerande och personal, samt inbjudna gäster.

Jag hade äran att kasta fram några tankar om skogsutbildningens framtid och för att det inte bara skulle bli en trendanalys och allmänna filosofier lade jag fram ett konkret förslag om att utbildningsprogrammet skulle ta åt sig rollen som upprätthållare av ett praktikernätverk på webben, ”Forstex”, som skulle bli ett slags informations- och kunskapshanteringsmiljö för såväl skogsfackmän från hela Svenskfinland som för skogsstuderande. Som boägg proklamerade jag att jag skänker allt det digitala undervisningsmaterial som jag gjort och som jag kommer att göra inom ramen för min roll som skogslärare till nätverket i enlighet med en Creative Commons-licens.

Presentationen (se nedan) och initiativet togs väl emot, men mycket arbete återstår för att få webbplatsen att fungera väl rent tekniskt och designmässigt. En ännu större utmaning är att fostra och hjälpa människor att använda den, skogsfolk hör ju inte till dem som är allra ivrigast att ta ibruk ny digital teknik. Men det blir en spännande utmaning för mej – har jag rätt i min hypotes att skogsbruket kunde dra nytta av en modern kunskapshanteringsmiljö för praktikerkunskap?

För att kunna driva projektet framåt skulle jag behöva mer tid, men de första stegen kan i alla fall tas inom ramen för Novia-projektet Målsatt som jag är involverad i på ett hörn.